Hur följer man upp en succéskiva som handlar om droger, död och isolation? Jo, man skriver en skiva som handlar om ännu mer droger, död och isolation. Det är precis så Seattlebandet Alice In Chains resonerade.
Året som signalerade 90-talets halvtid var året då Sverige tillåter samkönade par att ingå partnerskap, ett jordskalv i den japanska staden Kobe dödar 6433 personer, domedagssekten Aum Shinrikyo släpper ut nervgiftet Sarin i Tokyos tunnelbana som dödade 12 personer och skadar 2000, vattendomstolen godkänner byggplanerna för Öresundsbron, 14-årige John Hron mördades av fyra skinheads, Windows 95 lanseras, ett fredsavtal mellan de stridande parterna i det forna Jugoslavien skrivs under i Dayton, Ohio, en utredning visar att det förmodligen var minkar som försvaret jagade på 80-talet istället för ryska ubåtar, Helloweens trummis Ingo Schwichtenberg dör och den 7 november släpper Alice In Chains sitt självbetitlade tredje album.
Det står en trebent hund på omslaget. Den har en sorglig uppsyn och är ganska talande för skivan i sig och känslan som började breda ut sig i Seattle i synnerhet men kanske också generellt i världen. Ruset från sekelskiftet började lägga sig och verkligheten börjar komma ikapp. Efter Kurt Cobains självmord året innan så tappade mycket av det som kallats grunge farten. Det var helt enkelt inte roligt längre. Musiken blev om ännu mörkare. Alice In Chains hade fått sitt stora genombrott 1992 då den monumentala plattan “Dirt” släpptes som var en nedstigning i droghelvetet i bästa Dantestil. Och 1994 släppte man EP:n “Jar of flies”. Bandets frontfigur Layne Staleys framtid i bandet var osäker på grund av hans svåra drogmissbruk som resulterade i att han lade in sig på rehab samtidigt som han gick med i Seattlesupergruppen Mad Season.
Under tiden som sångaren försökte få ordning på sig själv började bandets huvudsaklige låtskrivare Jerry Cantrell att skriva låtar till en soloskiva. Men dessa låtar blev sedan grunden för den kommande Alice In Chains-skivan. Tills slut så sammanstrålade bandet igen för att spela in sin tredje skiva. Det visade sig dock ganska snart att sångaren var illa däran och bandets manager Susan Silver vittnar om hur Staley ofta somnade på bandmöten och i studion.
Musiken på skivan är mindre metallisk och mer melodisk i stil med det som man gjorde på EP:n. Staley stod trots sina problem för merparten av texterna på skivan och de speglade på många sätt baksidan av framgångarna. Det handlar om hur musikindustrin ställer orimliga krav, hur kärleken offras för karriären, om ensamhet och övergivenhet. Jerry Cantrell konstaterar i en intervju från 2018 att det finns en stor känsla av sorg på skivan.
Skivan blir ändå en relativ framgångsrik uppföljare till “Dirt”. Låtar som “Grind” och “Again” och “Heaven beside you” är idag klassiska låtar i bandets katalog. Men listframgångarna och ett framgångsrikt uppträdande på MTV.s Unplugged i april 1996 hjälpte inte för att få upp bandet på banan igen. Staley isolerade sig i sin lägenhet hemma i Seattle efter att hans förra fästmö avlidit av en överdos och bandet, som aldrig officiellt upplöstes, upphörde med sin verksamhet. Den här pausen skulle vara fram till mitten på 2000-talet. Layne Staley hittades död den 5 april 2002 i sin lägenhet. Utredningen visade att han legat död i ungefär två veckor innan han hittades. Orsaken till dödsfallet var en kombination av heroin och kokain.
På många sätt vände 90-talet symboliskt 1995. Om första halvan av årtiondet präglades av en explosion av alternativ musik och kultur så är den andra halvan präglad av hur allt det som tidigare växte till en kraftfull kulturell motreaktion mot 80-talet nu exploateras av nöjesindustrin så som ofta händer. Grunge blev en modetrend på catwalken och musiken blev ett väldesignat soundtrack som skulle passa in i marknadsplaneringen som skivbolagen satt. Priset för detta kan tyvärr räknas i förlorade liv som i Cobains och Staleys fall. För i grund och botten handlade det som alltid om riktiga människor som inte främst strävade efter kändisskap utan försökte hitta ett sätt att hantera sin verklighet genom att skapa musik. Konsekvenserna blev tyvärr förödande.
Magnus Tannergren