Var befann du dig när du fick veta att Kurt Cobain var död? Jag minns det glasklart. Jag slötittade på Ray Cokes på MTV när han plötsligt avbröt det ordinarie tramset och läste upp telegrammet att en kropp hade hittats i Cobains hem i Seattle. Jag har aldrig sett honom så sammanbiten. Alla visste att det här var slutet på någonting. Jag har funderat mycket på vad det var som tog slut.
Jag var ung 1994. 22 år gammal befann jag mig i en rätt turbulent tid både personligt och i världen. Jag var arbetslös mitt i en ekonomisk kris med en värdelös gymnasieutbildning som verkstadsmekaniker. Dessutom hade jag precis brutit upp från ett förhållande så jag mådde ganska kasst. Förutom när det var fest och både folköl och musik flödade i någon av lägenheterna som var platsen för festen just den helgen. Då var vi alla euforiska och odödliga.
Musikscenen i Seattle är idag en av rockhistoriens mest legendariska mytologier. En plats som under en viss tid där ett antal människor startade band och skapade någonting unikt. Något som rockmusiken behövde så mycket. Någonting som kändes äkta och ärligt. Något som talade till en ung generation. Seattle blev epicentret för en ny tid precis som Liverpool, Detroit, New York och andra städer innan dess.
Jag minns hur jag spelade Nirvanas "Nevermind" om och om igen. Det lät som ingenting annat. Jag upptäckte Alice In Chains "Dirt" och försvann ner i dess mörker minst en gång om dagen. Så fort man slog på teven spelades videon till Pearl Jams "Alive". Det var mitt andra musikaliska uppvaknade. Det första hände tio år tidigare när jag upptäckte hårdrocken som barn. Nu var jag äldre och kunde lyssna på ett helt annat sätt. Musiken från Seattle skapade en annan sorts gemenskap och fungerade perfekt som soundtrack till mitt liv just då under de där smärtsamma åren man går från ungdom till vuxen och försöker skapa sig en identitet.
Seattlescenen kollapsade i samma ögonblick som "Smells like teen spirit" gick in på Billboardlistan. Det inser man när man läser Mark Yarms bok "Everybody loves our town – A history of grunge" där han genom intervjuer med drygt två hundra personer som var där när det hände berättar hela historien om stadens uppgång och fall. Här får man höra från personerna som befann sig mitt i händelseförloppet. Yarm har inte bara pratat med nyckelpersonerna utan han har även pratat med vänner, roadies, klubbägare, skivbolagsfolk, journalister och massor med andra människor vars perspektiv aldrig tidigare har hörts så här närgånget. Det är en fascinerade bild som framträder och sätter stora delar av myten om Seattle i nytt ljus.
Jag formades till vuxen av det här. Allt detta har format mig som människa. Både intellektuellt och på andra sätt. Och jag gillar fortfarande flanellskjortor och mina Doc Martens. Och av all musik från den tiden, det var trallpunk, death metal, alternativ rock och mycket annat, är det fortfarande Seattlebanden som håller bäst. "Ten", "Dirt", "Badmotorfinger" och "Nevermind" låter fortfarande tidlösa och jag älskar dem förbehållslöst tillsammans med plattorna från Mad Season, Green River, Mother Love Bone, TAD, Temple of the Dog, Mudhoney och alla de andra. .
När Nirvana slog igenom och blev sin generations största band hände någonting. I Mark Yarms bok förstår man att framgångarna för Nirvana och senare Alice In Chains, Pearl Jam och Soundgarden blev ett moster för en scen som inte alls hade förutsättningarna att klara av trycket. Alltför många av dem som var del av den bestod av nyckelpersoner ridna av inre demoner som ganska snart tog överhand. Knarket började flöda och skörda sina offer sakta men säkert. Andra halvan av "Everybody loves our town" är en ganska mörk berättelse om undergång. Mest hjärtskärande är alla skildringar av hur Layne Staley sakta men säkert förtärdes av sitt beroende utan att någon kunde göra någon åt det även om många försökte. Men han var inte ensam om att drunkna i heroinet. Till slut imploderade alltihop.
Hösten 2013 och sommaren 2014 ser jag Soundgarden respektive Pearl Jam spela i Stockholm. Det låter fantastiskt. Även Alice In Chains och Mudhoney turnerar idag. De överlevde Seattle och 90-talet. Andra gjorde det inte. Idag är skivorna minnen för medelålders människor som går på spelningarna för att minnas sin ungdom och kanske för att minnas hur det kändes att bli vuxen. Idag är myten om Seattle större än någonsin och många av dess levande och bortgångna fixstjärnor har blivit upphöjda till helgon. Mark Yarms bok ger mig dock en påminnelse om att allting egentligen handlade om unga människor som inte klarade av trycket från verkligheten. Det finns en tragedi i det men det ger också tröst.
Vi dör alla unga.