Att blanda rap och metal var i och för sig inte något nytt 1993. Aerosmith och Run DMC hade gjort det och lika så Anthrax och Public Enemy. Även Beastie Boys och Faith No More hade varit inne och tassat på området och 1992 visade Rage Against The Machine att det var möjligt att gifta de två musikstilarna fullt ut. Men frågan är om inte svensknorska Clawfinger lyckades bäst.
1993 upphör dåvarande Postverkets monopol på att leverera brev, Bill Clinton blir president, David Koresh blir belägrad i sin ranch i Waco och det slutar med att drygt 80 personer dör, moskén i Trollhättan bränns ner av rasister, ett kuppförsök slås ner i Ryssland. EU meddelar att Sverige får behålla snuset och Systembolaget, Sverige får också kommersiell radio, Frank Zappa dör i sviterna av cancer, kaos utbryter när Svensktoppen byter sändningsdag från lördag till söndag, Electric Wizard bildas och Bruce Dickinson lämnar Iron Maiden, Rob Halford lämnar Judas Priest och Michael Kiske lämnar Helloween. Den 21 april släpper Clawfinger sitt debutalbum “Deaf, dumb, blind” och får under sommaren en jättehit med låten “Nigger”.
Sommaren 1989 möttes bandets sångare Zakk Tell och keyboardisten Jocke Skog arbetade på Rosenlunds sjukhus. Även gitarristerna Bård Torstensen och Erlend Ottem jobbade där och snart bildades Clawfinger. Efter ett par års harvande så släpptes 1993 vad som skulle bli bandets stora genombrott: “Deaf, dumb, blind”. Inspirerade av hårdrock, punk och hiphop bestämde de sig för att skriva låtar med de tre beståndsdelarna och resultatet blev debuten.
Plattan mixades av Stefan Glaumann som tidigare gjort sig känd som producent för Imperiet och Thåström och producerad av Jacob Hellner. Clawfinger skapade en skiva som delade hårdrockspubliken i två läger. Antingen gillar man det eller så gjorde man det inte. Soundet på skivan kanske låter bekant. Några år senare skulle Hellner producera ett tyskt band vid namn Rammstein och lyssnar man på tyskarnas tidiga skivor känner man igen en hel del i ljudbilden från Clawfinger.
Som första singel från “Deaf, dumb, blind” valdes “Nigger”. Låten blev signaturmelodin för bandet och än i dag är det nog många som förknippar Clawfinger med just den låten. Naturligtvis är det lite märklig titel som väcker uppmärksamhet och att det är ett gäng folkhemsvita svensknorska snubbar som rappar om att man inte ska kalla varandra för n-ordet är kanske lite magstarkt. Men sådana var tiderna då. En hit blev det och låten banade vägen för bandets framgång.
Det är hösten 1993. "Nigger" har erövrat Tackslistans första plats och åker nu land och rike runt för att visa upp sig på scen. Vi är ett 50-tal som samlats i Smedjan i Köping för att bevittna denna händelse. Bandet gör en heroisk insats. De har ju egentligen bara en enda känd låt. När sista låten dundrat ut i den halvtomma lokalen ropar någon:
- En gång till!
Varpå Zak Tell lite generat svarar:
- Vi har inga fler låtar!
Och så spelar de “Nigger ytterligare en gång som extranummer. Något år senare ser jag dem spela tillsammans med Teddybears i Sala och då är det ett helt annat band med stort självförtroende och en större låtkatalog.
Men åter till “Deaf, dumb, blind”. Det är ju lätt att fastna vid “Nigger” och det är synd för skivan bjuder på så mycket mer. Här finns tunga och svängiga stycken som “The truth”, “Rosegrove” och “Warfair”. “Sad to see your sorrow” är en av mina personliga favoriter där Clawfinger slår an en industrinerv som är väldigt trevlig. Så har vi “Catch me” som egentligen är en direkt översättning av Asta Kasks gamla punkklassiker “Dom får aldrig mig” som Clawfinger gör en fullständigt lyssnade tolkning av.
Bandet skördade under några år ganska stora framgångar både i Sverige men kanske främst internationellt och fortsatte att släppa skivor fram till 2007. Många av dessa har dock passerat obemärkta. Bandet lade officiellt ner verksamheten 2013 men det har det skett spelningar och det har släppts en del musik efter det. Så bandet är i allra högsta grad aktivt 2020.
Tidstypiskt är väl ett ord som passar väldigt bra för att beskriva Clawfinger. Det låter väldigt mycket tidigt 90-tal om musiken. Har den åldrats med stil och grace? Svårt att säga. I vissa delar funkar det väldigt bra fortfarande men i andra delar är det lite för mycket som skaver. Klart är det dock att Clawfinger nog påverkade väldigt många under sin storhetstid och utan bandet och dess debut hade inte det senare 90-talet och början på 2000-talet låtit som det gjorde.
Magnus Tannergren