Droger och en dålig president. Där har ni två viktiga beståndsdelar för en bra platta med Ministry.
1992 var året då kriget på Balkan börjar ta fart på riktigt, det kalla kriget förklaras som avslutat av USA och Ryssland, världens första SMS skickas från en dator till en telefon via GSM-nätet. Sinéad O'Connor skapar kontrovers då hon river sönder en bild på påven i det amerikanska TV-programmet Saturday Night Live, Det första avsnittet av teveserien Rederiet sänds på SVT, riksbanken höjer styrräntan till 500% och en ekonomisk kris är ett faktum, TV4 börjar sina marksändningar, Nirvana når Billboardlistans förstaplats, Vince Neil lämnar Mötley Crüe efter 11 år för att tillbringa mer tid som racerförare och den 14 juli släpper Ministry skivan “Psalm 69: The Way to Succeed and the Way to Suck Eggs”.
Efter de framgångar Ministry haft med skivan “The mind is a terrible thing to taste” några år tidigare säger legenden att Al Jourgensen tillsammans med dåvarande parhästen Paul Barker hade fått en enorm summa pengar för att spela in en uppföljare efter att ha spelat upp en tidig version av “Jesus built my hotrod”. Merparten av pengarna ska sedan ha gått åt till droger men det finns olika versioner av vad som egentligen hände.
Det vi vet är dock att skivan blev en enorm framgång och gjorde Ministry superstora på den alternativa rockscenen. Tiden var perfekt för en skiva som den här. Seattlebanden hade sparkat upp dörren till de större scenerna och väckt mediernas intresse. MTV spelade en avgörande roll för exponeringen och Ministry passade som handen i handsken. Den amfetaminstinna förstasingeln “Jesus built my hotrod” spelades flitigt på kanalen runt om i världen och den var även min första kontakt med bandet. Att en låt som just den här kunde bli en hit säger kanske någonting om tiden den kom i.
Skivan som helhet är inte lika lättlyssnad (eller vad man nu ska kalla det) som den första singeln. Möjligtvis “N.W.O” med den första av många samplingar med presidenter som är öppningsspåret på plattan men i övrigt det är det kaotisk industrirock vi snackar om här. Det är en i det närmaste perfekt blandning av gitarrer, elektronik och samplingar som för tankar till både Killing Joke och hård synth. Allt med en starkt nihilistisk känsla. Kanske ett perfekt soundtrack som kontrast till den hoppfullhet som ändå fanns i världen efter murens fall. I “Just one fix” sjunger Jourgensen om hur livet glider iväg, i “TV II” om lögnerna som förgiftar allt, i “Hero” om krig, i “Scarecrow” om isolation och i titelspåret regnar den heliga andens urin ner över människorna som syra. Och till slut öppnar sig avgrunden i avslutande “Corrosion” och “Grace” i ett kaosartat oljud.
Skivan var banbrytande på många sätt med en punkigare känsla än Nine Inch Nails och den lyckades smälta samman genrer till en helt anarkistisk blandning som fortfarande känns nyskapande och gränslös. Och det är en skiva som inspirerade många andra band att bryta ner musikaliska barriärer och försöka skapa liknande musik. Ingen har dock lyckats så bra som Ministry gjorde 1992.
Efter “Psalm 69” inleddes en i mitt tycke en lite tröttare period i Ministrys karriär som pågick fram till början på 2000-talet då Al Jourgensen återigen hittade energin som han fokuserade med hjälp av ännu en George Bush men då den yngre. Men det är en annan historia.
Magnus Tannergren