Att följa upp en klassiker är naturligtvis inte helt lätt. Det är lätt att ta sig vatten över huvudet och dras med i förväntningar från andra och sina egna ambitioner. Fråga Axl Rose eller Billy Corgan. Vare sig “Use your illusion 1 & 2” eller “Mellon Collie and the Infinite Sadness” var väl kanske det som fansen förväntade sig även om dessa dubbelalbum levererade väldigt mycket musik. Trent Reznor lyckades dock bättre än Axl och Billy..
Året börjar med att USA:s senat frikänner USA:s president Bill Clinton i en riksrättsprocess där han åtalats för "mened och hindrande av rättvisan". Sveriges curlingdamer vinner curling-VM i USA. Columbinemassakern utförs på Columbine High School i Littleton, USA då två av skolans elever, Eric Harris och Dylan Klebold skjuter ihjäl 12 av sina skolkamrater och en lärare. Leif “Loket” Olsson gör sin sista sändning av Bingolotto och ersätts av Lasse Kronér. Stockholm Pride arrangeras för första gången. Vladimir Putin blir president i Ryssland och alla är rädda för Millenniebuggen som ska släcka alla datorer vid midnatt på nyårsafton 1999. Den 21 september släpper Nine Inch Nails sin tredje studioplatta.
Det tog fem år för Trent Reznor att följa upp det stora genombrottet “The downward spiral”. Men återkomsten i skivformat är mastig och storslagen. På två fullmatade cd-skivor breder Nine Inch Nails ut sig med 23 låtar som på olika sätt berättar om Reznors kamp med depressioner, ångest och missbruk. Musiken har utvecklats från kaosladdad industrirock till betydligt mer melodiös musik där elektroniska inslag och ambienta partier sätter tonen för skivan. Man skulle kunna säga att Nine Inch Nails mognat en hel del på “The fragile”.
Den övergripande känslan på skivan är att den är mer organisk och levande än på föregångarna. Långa helt instrumentala partier gör den filmiska känslan påtaglig och det finns överlag en passivare känsla i musiken. Med det inte sagt att musiken är mindre intensiv. Aggressionen är bara lite förfinad. En pikant detalj är att CIA använde låten “Somewhat damage” som tortyrverktyg på fånglägret Guantanamo Bay där man spelade musik på väldigt hög volym för att trötta ut fångar innan förhör.
Det som slår mig mest när jag hör skivan idag är omfattningen. Det är 23 låtar med en speltid på 1 timme och 43 minuter och det är inte musik som är lättlyssnad. På många sätt ett kommersiellt självmord med tanke på att det inte finns några direkta “hits” som till exempel “Head like a hole” “Closer” eller “Hurt” som lever vidare som alternativa anthems än idag. Det närmaste en hit från “The fragile” man kommer är kanske “Starfuckers Inc.” som sägs handla om Marilyn Manson och Cortney Love vilket gav den ett litet skandalvärde men som aldrig riktigt bekräftats av Reznor själv.
På många sätt lägger “The fragile” grunden för det musikaliska universum Nine Inch Nails och Trent Reznor sedan har rört sig i fram till idag. Reznor är numer mest inriktad på att göra musik för film och TV. Hans lista på produktioner omfattar allt från de allra tidigaste bidragen till filmer som “Natural Born Killers”, “Lost highway”, till “The social network” och “Mank” vidare till dokumentärer om klimatförändring och Vietnamkriget till Netflix- och HBO-produktioner. Lägg därtill några TV-spel och samarbeten med andra musikskapare. Trent Reznor som är en av de riktigt stora ikonerna från 90-talet är idag mer känd som en etablerad och respekterad kompositör snarare än en dekadent rockstjärna.
Epilog
90-talet tog officiellt slut vid midnatt den 31 december. Världen stannade inte på grund av Millenniebuggen och jordklotet fortsatte att snurra. År 2000 var dock inte den framtidsvärld som utlovats av science fiction-författarna utan snarare början på en betydligt mörkare tid som tog sin absoluta början den 11 september 2001 då världen kastades in i ett nytt kallt krig. Ironiskt nog kan man konstatera att Judas Priest sångare Rob Halford, som efter experimenterandet under 90-talets exil från prästerskapet, släppte sin solodebut “Resurrection” under eget efternamn. Och den tog vid exakt där “Painkiller” slutade tio år tidigare. Och den är rätt talande för hur musikscenen skulle te sig under det kommande årtiondet då klassisk hårdrock åter skulle växa sig stark och förgylla många år på Sweden Rock Festival.
Jag då? Saknar jag 90-talet? Ja det är klart att jag gör. Särskilt när jag tänker på all den musik som jag upptäckte då och som på många sätt format mitt liv som ung och som vuxen. Naturligtvis ligger ett nostalgiskt skimmer över de där åren vilket inte är så konstigt då det nu är över 30 år sedan 90-talet tog sin början. Som snart 50-åring börjar jag prata om Soundgarden, Ministry, ZTV och Headbanger’s Ball som mina egna föräldrar pratar om Beatles, Rolling Stones och Lennart Hyland. Och barnen förstår inte vad det är som är så bra med Prodigy. Men så är det ju med tiden som flytt. Den lindar in allt som hänt i det där härliga mjuka fluffet som gör att man bara minns det som var bra. Och det är skönt att frossa i det då och då. Särskilt när samtiden är så karg och jobbig att leva i.
Magnus Tannergren