I metalvärlden är det en gammal sanning att trender kommer och går men Slayer består. Fast till och med det ärkekonservativa Slayer påverkades av 90-talets förändringsvindar och försökte sig på att vidga sina musikaliska vyer. Fast i ärlighetens namn låter det fortfarande mest som Slayer alltid har gjort.
I januari 1998 sågar någon av huvudet på statyn Den lille havfrue i Köpenhamn. Paula Jones anklagar Bill Clinton för sexuella trakasserier. Även uppgifter om att den unga praktikanten Monica Lewinsky haft en sexuell relation med presidenten kommer fram. Peter Jöback slår rekord på Svensktoppen med låten Guldet blev till sand som då funnits på listen i 74 veckor. Den svenska tobaksskatten sänks med 10 kr per cigarettpaket höjningen året innan lett till lavinartad smuggling från Finland. Folkpartiet liberalerna upptäcker att medlemmarna i MC-gänget Hells Angels i Malmö också är medlemmar av partiet. “Filmen Fucking” Åmål har premiär. I riksdagsvalet får Sverigedemokraterna 19 624 röster. Den 9 juni släpper Slayer sitt åttonde studioalbum “Diabolus in Musica”.
Sepultura hade rönt stora framgångar med sin platta “Roots” några år tidigare som tagit dem bort från thrashen mot ett annat sound. Band som Korn och Limp Bizkit var det nya svarta. Det var en tid där allt fler hårda band började skruva på sitt sound för att hitta nya vägar. Så även Slayer. Efter punkurladdningen “Undisputed attitude” så sökte bandet, och kanske främst Jeff Hanneman, en ny vinkel på Slayers musik. I intervjuer har han berättat att han sökte efter en ny utmaning för bandet för att ha “något att slå” som han uttryckte det. Hanneman står därmed som huvudsaklig låtskrivare på “Diabolus in Musica” och det är rätt tydligt att hans låtskrivarpartner Kerry King inte varit lika delaktig på den här skivan.
King har dessutom ganska öppet vädrat sina åsikter om den här plattan. “That's probably my least favorite record of our history. That's our “Turbo”.” sa han till exempel om skivan vid ett tillfälle. Och trummisen Paul Bostaph konstaterar att han gillar skivan men att det förmodligen är så experimentellt som Slayer någonsin kommer att bli.
Nu är det ju en sanning med modifikation att “Diabolus in Musica” är särskilt experimentell. Visst, bandet har stämt ner gitarrerna på ett tidstypiskt sätt och några låtar har ett lägre tempo men det är knappast en nu-metalplatta Slayer har gjort. Den tydligaste markeringen mot sin historia är kanske att den typiska logotypen är borta till förmån för en “modernare” version. Men i övrigt sitter riffen där precis som de ska och texterna är lagom blasfemiska så som traditionen bjuder. Men att det skulle vara så att Slayer inte låter Slayer är nog en liten överdrift. Men visst, spår som “Overt enemy”, “Death´s head” och “Love to hate” kan nog provocera den mest inbitne Slayerälskaren där bandet uppenbart försöker låta som ett hårdare 90-talsband.
Men att det så öppet fanns vissa konflikter i bandet om den musikaliska inriktningen säger kanske något om hur Slayer som band funkade och den tid som då var. 90-talet tvingade många band att omvärdera hur de skulle låta. Se bara på deras generationskompisar Anthrax och Metallica som under 90-talets första hälft vattnade ur thrashen ur sin metal och till viss del lyckades kanske överleva tack vare det men att tro att ett band som Slayer skulle fortsätta på den inslagna vägen var nog att tro lite för mycket. På uppföljaren “God hates us all” som kom 2001 var ordningen till stor del återställd och Slayer lät åter helt och fullt som Slayer alltid gjort och fram till sin nedläggning 2019 var bandet i stort sett varit sitt grundkoncept troget.
Men 90-talet närmar sig nu sitt slut. Musikscenen börjar nu domineras helt av det som kallas nu-metal och många band som hittills varit de som varit ledande på scenen börjar blekna allt mer. Man kan tala om ett generationsskifte och att många av de band som kom från 80-talet och som kämpat sig genom 90-talet nu började förlora den här kampen. 2000-talet stod för dörren men vad få visste då var att många då skulle längta tillbaka till det som en gång var. Vi återkommer till det.
Magnus Tannergren