En supergrupp bildas ofta några år efter att ett antal musiker haft sina första framgångar. I fallet med Temple Of The Dog är det precis tvärtom. Det här är supergruppen som bildades innan de inblandade nådde stjärnstatus och blev de järva musiker som förändrade en hel musikscen och i mångas öron räddade rockmusiken.
1991 var ett märkligt år. Det var en tid av stora förändringar och det som president George Bush den äldre något år tidigare kallat för “new world order” började bli en konkret verklighet.
En internationell koalition med USA i spetsen startar krig i Persiska viken för att driva ut Irak ur Kuwait. Allt sänds live på TV. Sovjetunionen upphör officiellt att existera och kriget i det forna Jugoslavien bryter ut. Mayhems sångare Pelle “Dead” Ohlin tar livet av sig och Sverige söker medlemskap i EG (som sen blev EU). Man kan lugnt säga att allt det man tagit för givet fram till nu stöptes om och blev någonting annat när gränser både mellan länder och inom musiken ritades om. Ofta över en natt.
Temple Of The Dog bildades 1990 som en hyllning till Mother Love Bones avliden sångare Andrew Wood. Soundgardens Chris Cornell och Matt Cameron sammanstrålade med Stone Gossard, Jeff Ament och Mike McCready för att spela musik tillsammans för att på något sätt hantera sorgen efter sin forne vän och bandmedlem. På ett av repen dök den då ganska okände Eddie Vedder upp som egentligen var där för att provsjunga för Gossard, Ament och McCreadys nya band Mookie Blaylock (som senare bytte namn till Pearl Jam). I replokalen hjälpte Vedder till med att sjunga andrastämman i en del låtar något som sedan utvecklades till en duett i låten “Hunger strike”. En tillfällighet vad det verkar men som blev början på någonting mycket större.
Seattlescenen var relativt okänd vid den här tiden. Soundgarden, Nirvana och Alice In Chains var inte kända för en större publik vare sig i USA eller resten av världen. När Temple Of The Dog Släppte sin självbetitlade debut och enda skiva så gjorde den bortsett från en del väldigt positiva recensioner i bland annat The Rolling Stone inte så stort väsen av sig. Det här var i april 1991. Inom affärsvärlden talar man om disruptiva händelser. Alltså när någonting oväntat händer som stör den ordning som råder och på så sätt skapar en ny marknad. Man kan nog lugnt påstå att den 24 september var en sådan händelse
Just den dagen släpptes Nirvana “Nevermind” och Soundgarden “Badmotorfinger” och någon månad tidigare släpptes Pearl Jams “Ten”. Ingenting skulle vara sig likt efter det. Kurt Cobain blev rockmusikens nya Messias och Seattle epicentrum för den största musikaliska revolutionens sedan Beatles. MTV spelade videos med Seattlegrupper i stort sett dygnet runt. Det skulle dock dröja till 1992 innan skivbolaget insåg att de satt på en skiva som på många sätt var mer Seattle än allt annat.
Jag har ett tydligt minne av när jag såg videon till “Hunger strike” på MTV där bandet står på stranden vid Discovery Park i Seattle med Cornell och Vedder sjungandes mot varandra. Det är en enkel video men som har en nerv som inte lämnar någon oberörd. Det är en fantastisk rocklåt som än idag låter oerhört bra. Precis som resten av skivan. För här finns det många låtar som som alla förtjänar sin plats i rockens tempelmur. Chris Cornell sjunger som den rockgud han var och kanske är det här han är som bäst under hela sin karriär. Skivan känns själfull och angelägen. Att ett sidoprojekt lyckas göra en så helgjuten platta händer inte så ofta.
1991 var startskottet för allt det som i folkmun kallas “grunge”. Efter 1991 så följer det som jag förknippar med första halvan av 90-talet: genregränser blir suddigare och en sorts frihetstid inleds inom musiken. Band med helt olika stilar börjar turnéra med varandra och publiken möts i nya sammanhang. Det fanns en känsla av kreativ frihet inom mainstreamkulturen som åtminstone jag saknade innan. Kanske var det den allmänna känslan efter att muren fallit av att allt var möjligt i kombination med en vibrerande musikscen i USA:s nordvästra hörn och radio, TV och tidningar som speglade detta som förstärkte detta.
För banden i Seattle var nog detta svårt att greppa. Det var en liten lokal musikscen som alla plötsligt ville ha en del av. Vissa av personerna klarade av uppmärksamheten. För vissa andra var det svårare att hantera och vi vet alla hur det slutade för dem. Även om verkligheten tog olika tid på sig för att nå ikapp dem.
Magnus Tannergren