Brytningstider i en artistkarriär är alltid intressanta att studera. Ibland innebär det stora konsekvenser för en hel genre. Som när Miles Davis tröttnade på traditionell jazz och spelade in ”Bitches brew” i slutet på 60-talet och ändrade spelreglerna för en hel musikstil för alltid. Det kan ju också vara så att en artist transformerar sig från en skepnad till en annan för att komma bort från en cementerad bild av sig själv. Kanske var det något sådant som låg till grund för Joakim Thåström när han 1992 släppte Peace, Love and Pitbulls självbetitlade debutalbum.
Efter en redan då lång karriär som punkikon och sedan ihjälkramad Bellmantolkare och två rätt lama soloförsök beslutade han sig för att på allvar försöka bli någonting annat. Svaret fanns i det tidiga 90-talets industrirock där genrer kunde blandas nästan hur som helst. Vilket han gjorde tillsammans med bland annat Niklas Hellberg och Richard Sporrong efter en flytt till Amsterdam. Där kopplade de ihop den domedagsmaskin som skulle komma att förändra bilden av Thåström radikalt. Peace, Love and Pitbulls delade publiken mitt i tu likt en motorsåg. Antingen hatade man det eller så älskade man det. Det blev tre skivor mellan åren 1992 och 1997.
Den självbetitlade debuten är ingenting annat än ett mästerverk. En formidabel uppvisning i vad stenhård industrirock är. Blytunga gitarrer, samplingar och i grunden ett sjukt sväng i trummaskinen. Över detta väser och fräser Thåström sina texter på engelska med svintuffa oneliners med inspiration från samtidens populärkultur. Än idag blir jag tagen av kraften i denna skapelse som trots sin tidstypiska genre låter lika vital i dag som då. Med alla vinylutgåvorna får man dessutom en del remixar och alternativa versioner av låtar från varje skiva vilket skänker ytterligare dimensioner till Thåströms totala uppror mot bilden av sig själv.
Lite av nyhetsvärdet hade naturligtvis falnat när uppföljaren ”Red sonic underwear” kom två år senare. Här har mycket av svänget från debuten få stå tillbaka mot en mer karg rytmsektion. Överlag är tonen ännu mörkare trots den halvlustiga titeln. Thåström själv har sagt i en intervju att man måste ha druckit rätt mycket starköl för att uppskatta plattan till fullo. Det är taggigt och obekvämt och kanske lite mer minimalistiskt än på debuten. Och Thåströms röst låter sårig och kärv som om att den verkar ha klippts sönder av en oskarp nagelsax.
Den tredje och sista plattan som kort och gott heter ”3” är dock ett avsteg från den inslagna vägen från de två föregående plattorna. Här har ljudbilden stramats upp och gjorts mer elegant och elektronisk. ”3” drar ner tempot och tonläget har skruvats ner. Sången låter mer som den Thåström folk är vana vid vilket gör att plattan i mitt tycke ibland kan låta lite tråkig. Det som är intressant att reflektera över är hur den skivan på många sätt ska komma att peka ut vägen för Thåströms fortsatta musikskapande. Mycket av det vi hör här kommer igen på de soloskivor han sedan har släppt under senaste 20 åren vilket också inkluderar de två albumen med Sällskapet som han medverkade på.
Så uppdraget han gav till sig själv att hitta en ny Thåström måste nog anses uppfyllt.
Jag hoppas att intresset för Peace, Love and Pitbulls kan öka igen. Inte bara för att de är bra skivor i sig och en intressant studie i hur en artist monterar ned sig själv och konstruerar om sin musik helt och hållet utan också för att de säger något om den svenska tunga musiken på 90-talet. En tid där genrer bröts upp och nya konstellationer var tillåtna. Debutskivan var unik då den kom och den var relativt ensam i sitt slag men har på många sätt satt ett outplånligt märke i den svenska rockhistorien.
/Magnus Tannergren